Skugglegend

Skugglegend

Ta inte livet på för stort allvar, men slösa inte bort det

”Jag gläds, samtidigt som jag är innerligt trött på att alltid glädjas åt det lilla. Jag vet att det är en fin egenskap som jag tror att jag ärvt av min mor, men ändå.”

”Att finna och njuta ensamheten i en ensamhetslös tid och kultur är nog den största glädjen. Även om det liksom med så många andra njutningar handlar om något man inte kan avgöra när det har förvandlats till ett destruktivt mönster. Alla döljer vi svärtan i oss själva så hårt. Ljuger för oss själva. Intalar oss att det vi vill ha också är det vi behöver, intalar oss att det fega och bekväma är det rätta och sunda.”

Av Per Hagman

Jag har en bilddagbok men kände att jag saknar att skriva och därför blev det en blogg. Jag kommer att skriva om tankar, livet, funderingar, samhälls iakttagelser, åsikter, nöje, kultur och händelser.

Varva ner

2013Posted by Sofia Sun, June 02, 2013 20:19:48
Ser mitt tidigare inlägg och kan konstatera att jag vande mig, det var faktiskt riktigt skönt att tvingas varva ned. Sista två dagarna riktigt njöt jag och det kändes sorgligt att åka tillbaka till London. Massimo som hade stället lagade italiensk mat till mig varje kväll som vi åt ute på terassen i solnedgången. Men jag skulle nog aldrig kunna bo så, dock känner jag efter resan att jag saknar naturen och att London inte är hur jag vill bo heller, något mellanting :)

När jag skulle åka till flygplatsen tog jag på mig byxorna, strumpor, skor....det blev så tydligt. I Italien gick jag barbent och sommarskor hela dagarna, avslappnat liksom, befrielse att få lufta fötterna och kroppen. Visserligen börjar värmen komma hit också, men nja i storstad blir det liksom inte samma sak som när man bor i hus med terass utanför dörren.

När jag ser bilder som folk lägger upp på Facebook från svensk sommar så blir jag så avundsjuk, konstig känsla, men som att man känner sig utanför och ser utifrån men man får liksom inte vara med. Konstig känsla det där när jag tänker på Öland också, kan knappt fatta att jag faktiskt kommer att återse Öland, det finns kvar. Allt blir så avlägset, oåtkomligt. Tanken på att jag kommer att få återse Öland gör mig lycklig, som ett barn på julafton...som att...är det verkligen sant?

Jag har börjat söka nytt jobb och jag har bestämt att skulle jag få ett jobb som känns värt att stanna för, t ex på en marknadsavdelning inom mode, kläder, resor eller film så stannar jag men annars så flyttar jag hem när jobbet jag har nu tar slut, antagligen inom några veckor. Det hade passat väldigt bra om jag jobbar kvar här till slutet av juli och kan vara i Stockholm när mamma och pappa ska dit och sedan åker jag till Portugal en vecka med Cicci mitten av augusti och så hinner jag bo hos mamma och pappa på Öland ett tag innan jag får min lägenhet första sept. Det känns liksom så perfekt och känner mig redo att lämna London men det där med CV då, för mitt CV borde jag stanna hösten också.....hm som sagt vi får se vad som händer helt enkelt.

Jag fick ett samtal från en rekryterare på Malta förra veckan, tänkte shit om jag får jobbet, kände mig velig, hade varit kul på ett sätt att flytta till Malta men kände också, orkar jag börja om än en gång. Men jag fick inte jobbet och kände faktiskt en lättnad.

Nä nu ska jag fortsätta kolla om jobb.